Feeds:
Inlägg
Kommentarer

På ett USB-minne hittade jag två artiklar jag skrev i december 2006. Den ena har titeln Det stora projektet och försöker förklara att invandringen inte är ett isolerat problem, och att vi inte kommer lösa våra problem bara vi får till en repatriering. Den andra artikeln är en kortare sammanfattning av 2006, och kanske något mer av en personlig artikel än politisk agitation.

Ska fortsätta leta artiklar i veckan och hoppas snart kunna fylla på arkivet.

Jag vill börja med att klargöra att detta med största sannolikhet inte kommer bli någon ”traditionell blogg” där jag vädrar mina åsikter om varenda dagsaktuell händelse eller där jag publicerar bilder på mitt senaste klädinköp. Den absolut första tanken är att jag ska samla tidigare publicerade verk på ett och samma ställe, något som jag fåt flera önskemål om. Det kommer förmodligen också bli en del exklusiva inlägg för bloggen som inte passar att publicera någon annanstans.

Håller just nu på och går igenom gamla backuper och annat för att hitta gammalt material. Tyvärr har mycket försvunnit med åren och sådant som jag t ex skrev för Nationaldemokratisk Ungdoms hemsida för mer än fem år sedan är helt försvunnet. 

Hittils har jag här publicerat det jag hittat under i-fokus hos info-14 och en text till ett tal jag höll 2006. Inom en kort framtid hoppas jag ha lagt till många fler verk.

Upplagt under första uppdateringen:

Ockupation, integration eller segregation?

I finanskrisens kölvatten

FRA-lagen klär av demokratin

Identitet, folkgemenskap och nationalism

Vi behöver inte göra det så svårt

Tankar kring upploppen i Danmark

Julen – gemenskapens eller konsumtionens helg

Onda vita män

Tal vid Kulturfestivalen 2006

När saker inträffar väldigt ofta så förlorar de i nyhetsvärde. I en medievärld där det handlar om att sälja tidningar snarare än att skildra verkligheten är det helt naturligt, och något vi kunnat se exempel på alldeles för många gånger nu.

Det relativt nya fenomenet gruppvåldtäkter är ett sådant exempel. Gruppvåldtäkten i Rissne år 2000 fick till exempel en hel del massmedial uppmärksamhet, framförallt efter att svenskvänliga krafter valt att informera allmänheten om de etniska dimensionerna bakom brottet. På senare år har däremot gruppvåldtäkter hamnat längre och längre ner bland massmedias prioriteringar, och numera är det inte alltid som de ens föräras med en notis.

Ett annat exempel är personrån, något som uppmärksammades väldigt mycket i massmedia under 90-talet när de i takt med invandringen blev allt vanligare. Det är knappast så att personrånen har försvunnit från våra städer och förorter, men de är helt enkelt inte intressanta att rapportera om längre. Personrån och gruppvåldtäkter har blivit vardagsmat.

De senaste åren har vi fått se flera andra brottstrender blomma upp, men som det inte alls rapporteras om i någon vidare utsträckning längre. Inte för att de inte längre sker, utan för att det inte längre anses ha något “nyhetsvärde”. Några exempel på denna brottslighet är så kallad bötning och stenkastning mot lokaltrafik.

Gemensamt för all denna brottslighet är den grova överrepresentationen av invandrade gärningsmän, och den svenska överrepresentationen när det gäller brottsoffer. Även denna dimension är självklart viktig för massmedias svaga intresse, och rädslan för “ökad främlingsfientlighet” bidrar till det “låga nyhetsvärdet”.

De senaste åren har vi kunnat se en ny trend i invandrarförorterna – nämligen regelrätta upplopp. De senaste dagarna har vi sett dem i Rosengård och Tensta, och häromåret berikades även Ronna med stenkastning och eldhärjning. Det är knappast en högoddsare att tro att även upploppen kommer att öka i antal, och att massmedias intresse med tiden kommer trappas av. Det passar helt enkelt inte in i den bild man vill förmedla av det mångkulturella samhället, och när man inte längre kan förklara det med inresta vänsterextremister eller nedlagda fritidsgårdar kommer det vara mycket enklare att bara låtsas som att det inte händer.

För den klarsynte är det dock enkelt att se ett mönster. Invandrargrupperna blir större och dominerar gatubilden i de flesta av storstädernas förorter. Utvecklingen som sker på dessa platser följer samma mönster som vilken ockupation som helst. Man våldtar det ockuperade folkets kvinnor, man rånar och hotar deras barn, man attackerar deras infrastruktur och går till fysisk attack mot deras rättsväsende. Det är så man stegvis trappar upp en ockupation, och de kommande stegen är lätta att förutspå.

Våldtäkterna, rånen, bötningarna (vilket egentligen bara borde kallas för utpressning), upploppen och attackerna kommer att fortsätta och de kommer även att öka i antal. När den militanta och aggressiva grenen av ockupationen skapat sig tillräckligt stor makt på gatan kan man öka det politiska trycket. Redan idag ser vi hur de sju riksdagspartierna fullkomligt dukar under för ockupanternas krav, och om jag får snegla lite i spåkulan så tror jag att vi mycket snart kommer ha ett renodlat “invandrarparti” i politiken. Ett ockupanternas parti.

Det finns inga enkla lösningar för att hindra den här utvecklingen. Man kan bygga hur många fritidsgårdar man vill, men det mångkulturella samhället kommer ändå att utvecklas åt samma håll. Ett samhälle där hundratals olika folkgrupper ska leva tillsammans kan bara sluta på två sätt – integration eller segregation.

Integration av stora grupper människor är inte naturligt. Det enda sättet att integrera Sveriges hundratusentals utomeuropéer är tvångsintegration och uppblandning, något som i sig skulle innebära döden för den mångfald som våra politiker talar sig varma om. Det är varken en realistisk eller önskad lösning.

Kvar står bara segregation, vilket istället är det naturliga tillståndet för människor. Segregation är visserligen till viss del det vi ser idag, där människor väljer att bosätta sig med folk som påminner om dem själva både etniskt, religiöst och kulturellt. Detta kan närmast beskrivas som en nationell segregation, och det enda sättet det kan sluta på är inbördeskrig. Jag vet att det låter drastiskt för många, men det är den naturliga konsekvensen av ett land där flera olika folkgrupper kommer strida om ökat inflytande.

Den enda lösningen är segregation, men den måste ske på internationell grund och inte en nationell dito. Alla ickeeuropéer måste repatrieras till sina hemländer så fort det går, och i längden vore det önskvärt om även icke-nordiska folk kunde återvända till sina europeiska hemländer.

Jag sa att det inte fanns några enkla lösningar, och repatriering är inte enkelt. Men däremot är det nödvändigt, och det är det enda sättet vi någonsin kommer att kunna återställa fred och frihet. Inte bara i Sverige, utan internationellt.

Tidigare publicerad under i-fokus hos info-14 2008-12-29

Ingen kan ha undgått de internationella börsernas senaste bergochdalbanetur, och uppenbart är att vi nu tagit oss fram till en passage med en ordentlig nedförsbacke – en sådan där som gör att det verkligen suger tag i magen och man bara vill skrika ut sin adrenalinkick och förtrycka den naturliga reaktionen som stavas rädsla. Nu funkar möjligtvis inte den metaforen så förträffligt i detta sammanhang, men faktum kvarstår att börserna de senaste veckorna tagit ett ordentligt djupdyk och att många sparare och aktiespekulanter – stora som små – nu river sitt hår i förtvivlan och fruktan över att deras besparingar rinner dem ur händerna. Aktiemäklare har fått klara direktiv om att göra allt för att motverka sälj och stora uttag, då man räds konsekvenserna när hundratusentals – ja, kanske miljontals – väljer att plocka ut de pengar man ”förvaltar”.

På vägen till årets stora succé – Gästabudet – hade jag med mig ett ex av Svenska Dagbladet. Jag brukar vanligtvis inte köpa vare sig morgon- eller kvällstidningar, mest av principiella skäl, men nu när över en timmes busstur stundade och jag hade glömt min nyligen påbörjade bok hemma valde jag att göra ett undantag. Förstasidan hade som vanligt svarta rubriker om börsernas nedgång, och jag sa högt till de som fanns runtomkring mig att jag njöt något fruktansvärt av detta. Många förstod och skrattade med mig, men några såg frågande ut – för att inte säga förnärmade.

Det bör nog klargöras, innan jag blir klassad som lössläpt psykopat, att jag inte njuter av att folk har det dåligt. Jag tycker inte alls det är kul när småsparare (eller storsparare för den delen) förlorar sina surt förvärvade pengar i det spel som allt fler av oss luras – och ibland tvingas – in i. Jag tycker faktiskt inte ens det är underhållande när stora företag ramlar omkull, då jag vet vilken tragedi det ofta innebär för de arbetare som sedan står utan jobb med en familj att försörja. Det hela handlar istället om ett längre perspektiv, och behovet av en finansiell kris, lågkonjunktur och inflation för en ordentlig samhällsrevolution.

Sanningen är den, att så länge folk har arbete i någorlunda utsträckning, mat på bordet och tak över huvudet, så kommer de inte vara intresserade av en revolutionär förändring. Det säger sig självt och tillhör människans natur – man går inte från något som känns relativt bra materiellt, till något som för många kan ses som en chansning. Folket vet helt enkelt inte ”vad de får” i ett nationellt samhälle, och är inte beredda att chansa så länge de har alla de tidigare nämnda ting. Det spelar ingen roll hur många gånger vi berättar om vår vision, då man ser på oss som vilken politisk gruppering som helst, och alla vet att politiker mest bara lovar saker som de inte kan hålla.

För det är så en demokrati fungerar. Det handlar inte om att vara den mest lämpade ledaren eller den bästa politikern, det handlar om att kunna bedra och lura bäst – och på så sätt få folkets röster. Ifall man verkligen följer upp det man lovar spelar inte så stor roll, och ingen ställs till svars när inga löften infrias eller man väljer en helt annan kurs än den man lovat i sin valpropaganda. Att vi som nationalister är ärliga med våra ambitioner spelar tyvärr ingen roll, då folket är så vana vid lögner att de inte tänker riskera att köpa grisen i säcken.

Det är här den finansiella krisen kommer in i bilden. När banker och finansinstitut spekulerar bort människors besparingar, storföretagen varslar i en takt som skulle göra en heavy metal-trummis avundsjuk och inflationen ökar lavinartat så kommer folket reagera. När det nuvarande alternativet blir så dåligt att man anser det vara värt att pröva något nytt, då måste vi finnas där som det nya alternativet.

Vårt arbete idag handlar mer om att bygga en stabil grund och formulera våra visioner än att jaga röster via parlamentarisk väg. Vi bygger en folkrörelse underifrån, och den rörelsen måste vara så stark och stabil att den kan stå stadigt när lågkonjunkturens vindar blåser allt starkare. Vi är ingen missnöjesrörelse, men missnöjet är tyvärr fundamentalt för att massan ska reagera.

Tidigare publicerad under i-fokus hos info-14 2008-10-08

De senaste veckorna har mycket av den politiska debatten kretsat kring den nya signalspaningslagen, som ger ökade befogenheter till Försvarets radioanstalt (FRA) när det gäller att avlyssna trafik i kablar som passerar rikets gräns.

Att övervakningen ökar kommer knappast som en överraskning, och svenska nationalister är vana vid att deras mail och telefonsamtal arkiveras och gås igenom. Mer intressant för nationalister är att vi kan peka på hur den parlamentariska demokratin visar sitt rätta ansikte.

Inför omröstningen av proposition 2006/07:63 krävdes det att fyra borgerliga riksdagsledamöter röstade nej för att förhindra FRA:s ökade befogenheter. Flera av dessa hade privat, främst genom sina bloggar men också via debattartiklar i tidningar, kritiserat den föreslagna lagstiftningen och varnat för dess konsekvenser. Men när det den 18 juni var dags för omröstning, valde de ändå – med undantag för två personer – att rösta med sitt parti och alltså gå emot sin egen övertygelse.

I Sverige har det varit populärt att inför val tala om vikten av att rösta på rätt person inom ”sitt” parti. Det har sagts att man ska ”kryssa rätt”, och de olika politikerna har försökt profilera sig själva med att tala om sina hjärtefrågor. Det borde nu stå klart och tydligt för var och en att detta personval är totalt irrelevant. I avgörande frågor får ändå inte de olika politikerna rösta som de vill, utan den så omtalade ”partipiskan” berättar hur de ska rösta. Väljer man att gå emot sitt parti så väntar utfrysning och i många fall också uteslutning.

Att ett parti har en tydlig linje i olika frågor, och förväntar sig att deras representanter håller sig till den linjen, är varken konstigt eller felaktigt i sig. Däremot blir det närmast skrattretande när man dels talar om personval, representativ demokrati och annat som nu visar sig vara totalt betydelselöst. Om personerna ändå inte kan följa sin egen övertygelse, varför då inte bara avskaffa personvalen helt? Om de 349 riksdagsledamöterna ändå bara är där som nickedockor åt sitt parti, snarare än som politiker, vad fyller det då för funktion att sätta ett kryss framför en persons namn vart fjärde år?

De två frågorna har samma svar – man vill få oss att tro att vi har makt och möjlighet att påverka. Så länge människor tror att det spelar någon roll vilket parti som står på lappen vart fjärde år, eller vilken persons namn man sätter ett slafsigt kryss framför, så är de lättare att hålla i schack. Det är ju vi själva som valt den här Regeringen – det är vi som har valt den politik som förs och vi får de ledare vi förtjänar, eller?

Sanningen är en helt annan. Vid valet 2006 röstade 21,5% (26,23% av rösterna, 81,99% valdeltagande) av de röstberättigade på det parti vår statsminister representerar, och Moderaterna var inte heller det största partiet (det var nämligen Socialdemokraterna). Nu hade det visserligen inte spelat någon roll vilket av de så kallade ”blocken” som vann valet, denna lag hade röstats igenom ändå. Förslaget är från början socialdemokratiskt, och att Socialdemokraterna nu väljer att rösta emot det är inget annat än taktik och populism.

För så fungerar demokratin. Två tillsynes likartade block turas om att ha makten, och mellan valen arbetar det block som befinner sig i ”opposition” med populism för att på så sätt kunna få tillbaka makten vid nästa val. När man studerar svensk politik de senaste 30 åren blir det närmast absurt, och för den med intresse och tid för att sätta sig in blir det uppenbart att folket har väldigt lite, om ens något, att säga till om.

På så sätt är cirkusen kring signalspaningslagen till godo för svensk nationalism, eftersom den på ett så utmärkt sätt visar hur demokratin faktiskt fungerar – eller inte fungerar. För oss gäller det att kunna formulera detta på ett konkret sätt, och sedan nå ut med budskapet till så många människor som möjligt. Gör vi det på rätt sätt så kan vi förändra saker, även om det inte kommer ske genom demokratiska val. Genom att göra folket medvetet om det bristande system vi idag lever i, kan vi på längre sikt få dem att ansluta sig till den folkrörelse som den svenska nationalismen idag bygger.

Tidigare publicerad under i-fokus hos info-14 2008-07-07

Vi vet sedan tidigare att människor i allmänhet fungerar på samma sätt som ström – man väljer helst vägen med minsta möjliga motstånd. De flesta vill helt enkelt leva sitt liv genom att ha sin mat på bordet, sitt tak över huvudet och sina nära och kära i sin närhet.

Det är absolut inget fel med detta, utan det är snarare helt naturligt att de flesta människor resonerar på det här viset.

De människor som väljer att söka sig till nationalismen och på allvar engagera sig i den nationalistiska kampen, gör det av många olika anledningar. Många gör det för att de insett att vårat samhälle styrs helt galet, och finner svaret i den nationalistiska världsåskådningen. Andra gör det för att de söker svar, och hoppas finna detta svar inom nationalismen. Det finns även individer som söker sig till den nationella rörelsen för att de söker en gemenskap de inte finner någon annanstans, men som egentligen inte är speciellt politiskt intresserade.

Den sista gruppen av människor är de som våra fiender oftast vill plocka fram. De vill mena att nationalismen inte är någon seriös politisk rörelse, utan bara ett tillhåll för människor som söker en gemenskap. Trots att detta inte är talande för majoriteten av nationalisterna, är det inte heller något vi bör hymla med. Sådana människor finns ibland oss och det är inget ont i det! Det rotlösa mångkulturella samhället har förvägrat oss den mest naturliga gemenskapen och det systra- och brödraskap som finns inom den nationella rörelsen har ingen motsvarighet utanför den. Detta eftersom gemenskapen i den nationella rörelsen inte bara bygger på en politisk grund, utan även på folkgemenskapen – den mest naturliga av alla gemenskaper.

Att erbjuda en alternativ gemenskap är någonting positivt. Detta håller även den politiska och massmediala makten med om – så länge det inte handlar om en nationell gemenskap. Det må vara den lokala scoutkåren, det lilla kulturcaféet på hörnet eller den internationella miljöföreningen. Hit söker sig också folk av skiljda anledningar, och många av dem i sökandet efter en gemenskap de saknat i det övriga samhället. I dessa fall ses det dock som något gott, eftersom de inte utgör något hot mot samhällsordningen och de rådande maktstrukturerna.

Men att söka sig till den nationella rörelsen är att bryta mönstret. Det är att inte bete sig som strömmen, utan snarare som dess motsats. Man ger sig in i en värld där man får räkna med motstånd från hela det etablerade samhället. Man riskerar relegering från sin utbildning, avsked från sin arbetsplats och social stigmatisering i det övriga samhället. De människor som söker sig till den nationella rörelsen är alltså i regel starka människor – människor beredda att offra social status och karriär för att kämpa för något de tror på eller en gemenskap de känner är tillräckligt viktig för dem.

Det är alltså inget fel på att bete sig som massan, att välja den enklaste vägen och hålla sig undan eventuella konflikter. En stor del av mänskligheten är ämnad att tillhöra massan och inte höja sig över den. Alla bär inte på de egenskaper som krävs för att bli en nationell kämpe, en sökare av frihet och sanning. Däremot blir det farligt när även folk som vaknat upp till ett nationellt medvetande försöker finna ”enkla” vägar, och då återgår till det pöbelbeteende de initialt rest sig ur.

Ett aktuellt sådant exempel är Sverigedemokraterna. Ett parti som för mindre än tio år sedan fortfarande hade en hel del sunda värderingar på sin agenda. Med tiden valde man dock att ändra sina ståndpunkter för att de skulle ”passa” det moderna samhället bättre. Man började fingra på de få ideal man hade kvar, och resultatet ser vi idag; ett anonymt dussinparti som är svårt att särskilja från riksdagspartierna och deras kusiner i kommunerna.

Även inom den seriösa nationella rörelsen kommer det försök till ”förnyelse” och ”anpassning” med jämna mellanrum. Den stora majoriteten av rörelsen brukar dock mest hånflina åt dessa tappra (?) försök, men alltid är det några som följer med och ödslar sin energi på ännu ett tiomannaprojekt som vanligtvis försvinner lika snabbt som det dyker upp.

Det kan vara nationalsocialister som tycker att man ska kalla sig något annat, då det verkar mycket enklare. Eller rentav nationalister som tycker att man ska sluta kalla sig nationalister, för att ”det är ju så befläckat”. Istället kommer man med nya begrepp, ofta hämtade ur någon dammig bok från någon enslig ”tänkare”, och hoppas att de ska rota sig bättre i den stora massans medvetande.

Detta oerhört naiva tänkande drar stora resurser från Saken – vår eviga strävan mot ett svenskt och fritt Sverige. Det spelar ingen roll vad vi kallar oss, vi kommer aldrig få massmedias accepterande ändå. Frågan är om vi ens vill ha deras accepterande? Den dagen massmedia accepterar oss så vet vi att vi gjort något oerhört fel, eftersom deras intressen går på total kollisionskurs med våra. Det är inte massmedias acceptans vi ska söka, vi ska inte söka någon ”acceptans” överhuvudtaget.

Genom en alternativ gemenskap, och en klar och ärlig politisk linje, kan vi istället bygga upp det alternativ som kommer kunna attrahera så pass många människor att vi kan ersätta det samhälle som idag raseras framför våra ögon. Det finns inga enkla lösningar eller genvägar, det finns bara outtröttligt arbete för sanning och frihet. Inga nya begrepp eller termer kommer rädda oss, det är enbart vår egen dedikation som avgör hur vår rörelse kommer lyckas.

Nationalismen är så stark och naturlig i sig att den inte behöver några omskrivningar eller någon ny terminologi. Nationalismen och den etniska gemenskapen – folkgemenskapen – är det som folk söker sig till i tider av kris. Vårt land är på väg mot den kanske största kris det någonsin skådat, när det mångkulturella samhället urartar i kriminalitet, anarki och utbredd fattigdom.

Då kommer nationalismen – den sanna nationalismen utan omskrivningar eller hycklande – finnas där för att fånga upp vårt folk och leda det mot frihet och suveränitet.

Tidigare publicerad under i-fokus hos info-14 2008-05-27

Häromdagen var jag på en branschmässa där jag träffade en kvinna som är delägare i ett stort multinationellt företag. Vi hade en intressant diskussion kring vår bransch framtid och annat som rör det direkta arbetet.

Efter ett tag flöt vi in på ett mer politiskt samtal, faktiskt på hennes initiativ. Personligen försöker jag hålla politiken utanför arbetet, men i detta fall var det hon som tog upp ämnet och jag var inte sen att hänga på även om jag försökte tona ner mig litegrann för att inte riskera att bli utslängd från mässan.

Samtalet kretsade kring EU i allmänhet och EMU och euron i synnerhet. Jag förklarade att jag var emot ett svenskt inträde i EMU, något som den framgångsrika affärskvinnan ställde sig helt frågande till. Jag presenterade mina argument; att jag var för nationellt självbestämmande och varje folks rätt att styra över sin framtid. Hon höll med mig i sak, men kom med exakt den invändning jag hade väntat mig från en person i hennes position:

”För mig spelar det ingen roll. Det som är bra för min business är bra för mig.”

Egentligen reagerade jag inte på det här uttalandet, eftersom det var så väntat. Som en del av det moderna samhället så är det självklart att hon ställer upp på de regler som satts upp av makten. Hon förstod mina argument och höll med om att det optimala vore att varje folk hade rätt till ett eget land där de också hade fullständig suveränitet – även ekonomisk. Men för henne personligen så är det ju inte det optimala, eftersom hon kunde tjäna ekonomiskt på den moderna utvecklingen, och ännu mer på ett utvidgat EMU-samarbete.

När jag rest runt Europa i affärer så är detta den vanligaste inställningen jag mött. Ofta har affärsmän och kvinnor tagit upp den demografiska och ekonomiska situationen, och dessa har hållit med mig i min nationalistiska inställning i invandrarfrågan. Men när man väl kommit till kritan har de tvärvänt, då deras högsta prioritet är deras företag och i förlängningen deras materiella status.

Som nationalister är detta viktigt att förstå. Vi måste förstå hur den moderna människan fungerar – eller inte fungerar för den delen. Uppvuxna och uppfostrade i en västvärld där valet stått mellan olika materialistiska ideologier är det självklart att de har en materialistisk utgångspunkt. Nationella kärnvärden som familj, folk och fosterjord har svårt att tränga igenom den moderna människans jakt på materiell status och liberalt självförverkligande.

Men vad betyder detta? Ska vi helt sluta tala om de saker vi brinner för, och istället ge oss in i den moderna leken och locka med materialism som de andra? Självklart inte! Men däremot bör vi lära oss vad som faktiskt är viktigt för den vanliga människan som inte är speciellt intresserad av politik. Saker som rasligt bevarande är så oerhört stort och svårt begrepp för den som egentligen bara bryr sig om bröd och skådespel, medan saker som vid första anblick kan verka mer konkreta är betydligt enklare att ta sig åt. Att förstå vidden av vårt folks förintelse är inget man kan kräva av varje person, men däremot kan man anta att alla förstår att de har råd med mer modern förnöjelse ifall de får ut mer av sin lön.

Svaret måste vara att vi talar om de vardagliga ting som alla kan förstå, samtidigt som vi fortsätter kämpa för de frågor som är fundamenten i nationalismen. Vi får inte rädas samtalet kring sådant som kan verka trivialt när vi kämpar för överlevnad, vi bör snarare välkomna dessa diskussioner. Även de mest enkla saker kan nämligen bindas till något mycket större. Vi vet att brottsligheten kommer sjunka drastiskt i ett samhälle som bygger på folkgemenskap. Vi vet att vi av samma anledning kommer minska skattefusk och kunna ge ökad vård och omsorg för alla medlemmar av vårt folk.

Folkgemenskapen är inte svaret på allt, men på det mesta. Och folkgemenskapens politiska svar är nationalismen.

Vi behöver inte göra det så svårt.

Tidigare publicerad under i-fokus hos info-14 2008-05-20