Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2006

Nu är det bara några timmar kvar av det år som vi av någon kristlig anledning valt att kalla 2006. Champagnen står på kylning och de sista inköpen för kvällens nyårsfest måste göras snart, men med min vanliga otur lyckas jag väl inte hitta någon söndagsöppen butik i tid. Till kvällen blir det, som sig bör, god mat och trevlig stämning tillsammans med kamrater och vänner. Ett perfekt sätt att avsluta ett hektiskt år på, och samtidigt tillsammans inviga det nästkommande med hopp om ett bättre, vackrare och trevligare år.

2006 har varit ett intressant år på många sätt. För mig personligen har det varit ett år av både glädje och sorg. En oerhörd sorg när en barndomsvän i januari dog till följd av en längre tids narkotikamissbruk. Men också en oerhörd glädje när mitt andra syskonbarn såg världens ljus – välkommen till familjen Love!

Men det är väl så ett typiskt år ser ut. Höga berg och djupa dalar, tvära kast mellan sorg- och lyckotårar. Man kan åtminstone skatta sig lycklig över att inte ha upplevt enbart negativa saker, sådant skulle tära allt för mycket på kropp och själ. Det är svårt att förlora en närstående, men livet måste gå vidare och med detta nyår känns det som jag i stort kan lägga den sorgen bakom mig, och enbart behålla alla roliga, glada och tokiga minnen vi skapat tillsammans.

Om man lämnar det rent personliga, och ser till hur nationen, rörelsen och världen har utvecklats blir det också blandade känslor. Världen i stort har blivit gråare, kallare och ondare. Kriget i Irak fortsätter, och världsmakterna USA och Israel hotar nu nya länder med krig. 2006 blev också det år som Sverige slog eget rekord i invandring, nästan 100 000 “nya svenskar” vandrade över våra gränser i år – en remarkabel siffra på alla sätt och vis. I Sverige har en del påstått att vi haft ett maktskifte, något sådant har jag dock inte märkt av. Jag har visserligen hört att arbetarna ska få det sämre och kapitalisterna ska få det bättre – men är det någon större skillnad mot tidigare styre? Knappast.

Ljuset har jag dock funnit i de män och kvinnor, pojkar och flickor, som jag mött under nationella tillställningar. Jag har lärt känna många nya kamrater, vilket jag kommer vara tacksam för resten av mitt liv. Det har också varit ett år av nyrekrytering och utbildning, inte minst i den stadsdel där jag själv lever. Aldrig tidigare har jag varit med om ett sådant intresse från ungdomar som vill ansluta sig till den nationella rörelsen, och att se hur elden verkligen brinner i deras ögon gör mig varm och optimistisk.

Jag tänkte avsluta den här lilla nyårskrönikan med ett citat. Orden kommer från en sjuttonårig pojke, som på eget bevåg tog kontakt med mig via mail för att ansluta sig till vår lokala kamratgrupp. När jag träffade honom första gången var en av mina inledande frågor varför han ville delta i våra aktiviteter och sammankomster. Svaret är inte konstigt på något sätt, men jag tycker det var vackert och poetiskt i sig. Det visar hur även “den lilla människan” kan samla kraft, inspiration och mod, utan att behöva slänga sig med namn på politiska filosofer.

Alltså, jag är inte så insatt i politiska frågor. Jag har läst lite på Internet och lite i böcker, men det har faktiskt kännts onödigt. Men jag vet bara att jag inte vill att det ske se ut som det gör idag. Jag vill inte att mina barn ska behöva vara minoritet på sin egen skola, vilket jag behövde vara. Jag vill inte att mina föräldrar ska ruttna på ålderdomshem för att staten måste lägga alla pengar på främlingar. Jag vill helt enkelt vara med och riva ner hela det här samhället, och bygga något nytt – något bättre.

Låt oss vara med och hjälpa pojken att förverkliga hans, min och säkert många andras dröm. Låt oss börja på allvar 2007! Gott nytt år!

Annonser

Read Full Post »

Att människor i stort är som ström och söker den enklaste vägen med det minsta möjliga motståndet är ingenting nytt, jag tror faktiskt inte att det ens klassas som politiskt inkorrekt att påpeka det. Ofta vill man hävda att man bland nationalister finner de människor som vågat trotsa denna regel och istället vågar ta vägar med starkt motstånd, för att man anser att målet är värt det. Detta är nog en riktig analys, för det är ingen lätt uppgift att vara nationalist. Det är inte en väg man väljer för att det är en enkel väg, även om man ofta får höra just detta från antinationella krafter. Det är inte heller en väg man väljer om man söker trygghet och stabilitet i vardagen. Men en intressant iakttagelse som jag tror många med mig har gjort, är att man även inom nationalistiska – rentav nationalsocialistiska – kretsar, märker samma uppdelning bland människor. Man söker enkla förklaringar och enkla lösningar – minsta motståndets väg.

För visst verkar det vara en enklare lösning på landets (och världens) komplexa problem att bara tycka illa om allt främmande, och hylla allt det egna. Och visst verkar det vara enklare att tro att bara vi kastar ut alla invandrare ur Sverige så kommer vi få en blomstrande nation, alla kommer älska varandra och barnen kommer leka glada i parkerna. Men det här är ett farligt tankesätt. Världen är inte svartvit, och så är inte helles dess lösningar. Invandringen är ett stort problem, och vi står inför en katastrof av gigantiska mått om vi inte gör något åt problemen väldigt snart – men det är långt ifrån det enda problemet.

Man kan visserligen påpeka att alla andra problem är en följd av invandringen, men det är också att göra det lite väl enkelt för sig. Jag skulle snarare vilja säga att hela samhället vi ser idag, inklusiva den ickevita massinvandringen till vita länder, är ett resultat av andra faktorer. Högst upp i kedjan av orsaker till västerlandets förfall står inte massinvandringen, den är snarare enbart en del av förfallet. Högst upp i kedjen står istället en utopisk flumdröm om den kosmopolitiska människan – världsmedborgaren. En människa “fri” från nationell tillhörighet och gemenskap, som istället ska få “möjligheten” att forma sin egen värld.

Framförallt ska denna värld formas av konsumtion. En människa som föds utan rötter måste självklart konstruera sådanna, då vi alla vill tillhöra något, känna att vi är en del av något mycket större. Och det är ju självklart att konstruerade rötter aldrig är lika starka som naturliga, precis som djur i fångenskap aldrig blir samma djur som de hade blivit i frihet.

Så länge vi vet om har människan försökt finna livets mening. Man har sökt den i gudar, väsen och fabler. Andra har sökt den i universum och alldeles för många verkar ha sökt den i flaskan. Den nya, liberala och kapitalistiska vägen, vill istället att vi ska söka den i konsumtion. Du födds som ett oskrivet blad och det är upp till dig själv vad du ska fylla ditt liv med – Mercedes, Nike, Dolce-Gabana, Metallica eller metaamfetamin. Det ska inte finnas några krav, inga skyldigheter. Detta är den liberala varianten av “frihet” (som förövrigt för länge sedan borde vunnit någon form av pris för “världens mest missbrukade och betydelselösa ord”).

För mig som nationalsocialist är detta ingalunda frihet. Det är ett av de värsta sortens förtryck och en av de allra starkaste bojor. Man blir slav under konsumtionen, medan storföretagen håvar in kapital för att kunna komma med nya produkter som vi sedan ska konsumera – produkter som producerats av arbetare världen över, som knappt får en spottstyver av de pengar deras varor genererar. Arbetarna producerar meningslösa varor, för att kunna konsumera andra meningslösa varor. Pengar och tid som hade kunnat läggas på forskning och social välfärd hamnar istället i ett sjukt spel som inte gör någon, eller åtminstone ytterst få, lycklig.

För om denna “frihet” skulle göra oss lyckliga, varför äter då vita män och kvinnor antidepressiva medel som aldrig förr? Människor sätter sig i skulder till banker för att kunna konsumera mer och mer och mer. Kvinnor “lyxprostituerar” sig för att ha råd med en ny väska för tusentals kronor. Män rånar postkontor för att ha råd att kunna åka runt i en ny Ferrari.

Är det den frihet vi vill ha? Är konsumtion livets mening?

Självklart inte.

Som nationalister (för detta gäller inte bara nationalsocialister, utan alla människor som delar denna världsåskådning) måste vi istället börja prata om vad som verkligen fyller livet med mening.

– Att arbeta och känna att det betyder något. Kan det vara mat till ens lokala område? Kläder till stadens barn? Hus för samhällets familjer? Där har vi saker som människor med stolthet kan arbeta med, utan att känna att man producerar meningslöst skit (ursäkta min franska).

– Att ha tid för sin familj och sina vänner. Vad är det för mening med att mannen och kvinnan ska göra karriär (i att producera meningslösa saker), så att de inte har tid att ta hand om sina barn? När du ligger på dödsbädden, kommer du minnas din dotters första steg eller ditt företags första storaffär?

– Att känna att man är en del av något större. Vi ÄR en del av något större. I tusentals år har vår jord brukats av VÅRT folk. De har gjort det för att framtida generationer – VÅR GENERATION – ska kunna ta del av alla de skatter fosterjorden skänkt oss. De har slagits i krig för vår frihet, och de har motat invasioner på gränsen. De har levt och de har dött för oss. Vi har en plikt att ta upp stafettpinnen och fortsätta deras ädla kamp och strävan. Kom inte och säg att vi inte är en del av något större än oss själva, för då ljuger du värre än Billy Butt.

Arbete – Familj – Fosterland

Och det är det här jag menar med “Det stora projektet”. Det handlar inte om att bara “kasta ut invandrarna”. Vi måste förändra människan i grunden. Vi måste lära vårt folk att tänka så som vårt folk alltid tänkt och agerat. Det finns naturligt inom oss, det har bara förtryckts av det moderna samhället.

Så du nationalist, som vill göra en förändring. Börja leva folkgemenskapen, börja tala om detta! Hjälp den gamla tanten över gatan, hon är din folkfrände som vigt sitt liv åt att arbeta för landet (vare sig det skett på fabrik eller i hemmet). Ta tid för att vara med din familj, krama din barn och uppleva det som livet har att erbjuda. Sluta jaga karriär, sluta jaga guld – det skänker dig inte sann lycka.

Arbeta med något du trivs med, vårda din familj och dina vänner och se till att fortsätta det som våra förfäder påbörjat åt oss.

Read Full Post »